tintinisabella

 

Denna lille kille tittade ut den 11/12-16, med sina 3950 gr och 53 cm, 13 dagar över tiden. Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt de där sista 2 veckorna. Men när han väl bestämde sig för att lämna magens trygga vrå så gjorde han det minsann med buller och bång. Som kanske inte alla vet så var min syster också gravid och väntade barn 2 veckor efter mig, hon hade bf den 15/12. Mitt bf datum flyttades fram från den 20/11 till den 28/11 på ultraljudet, medan min syster bf flyttades bak från den 20/12 till den 15/12. Alltså skiljde det från början 1 hel månad mellan oss. Med tron om att jag skulle få föda lite innan mitt beräknade datum, och att Ida iallafall skulle få någon dag efter den 15e så ringde hon min fredagkväll den 9/12 och berättade att hennes vatten hade gått. Detta datum hade jag alltså gått över 11 dagar och hade heller inga som helst tecken på att en förlossning var på gång. Behöver jag säga att jag började storböla? Självklart överlycklig för min systers skull som skulle få föda barn, men så oerhört ledsen över att jag skulle få vänta (och för att detta hände mig återigen, samma sak var det med min största grabb, 10 dagar över tiden fick min bästa vän sin dotter, som också var beräknad 2 veckor efter mig.. jag fick på hennes beräknade dag..). Denna kvällen kom mamma och hämtade alla barn, min systers barn, samt mina. Ifall att min förlossning skulle starta så kändes det allra tryggast ifall barnen var hemma hos dom. Vi fortsatte kvällen med tv-tittande, Idol-finalen var ju denna kväll. Och vid 23 kröp jag i säng. Inga känningar överhuvudtaget, med tron om att "på tisdag blir jag igångsatt". Men då började jag helt plötsligt känna att det började smärta ordentligen i rygglsutet, det kom och gick med jämna mellanrum och jag började klocka värkarna. Jag smsade Christoffer (min systers man) och skrev att "vi ses nog på BB imorgon!". Pirrig var jag och tänkte att detta var alldeles för konstigt, skulle jag och min syster föda på samma dag? Dock lyckades jag somna, vaknade vid 2 av att jag fick sms, fårn min syster. Deras son hade kommit till världen, en liten Albin ♥  Även då kom jag på att "nää, jag har inte ont längre...". Somnade ändå med ett litet leende på läpparna. 

Vaknade dagen efter och kände fortfarande ingenting. Besviken var bara förnamnet. Jag var sur, ledsen och väldigt irriterad. Åt frukost och sedan drog jag ut Linus på en hyfsat lång runda, åkte och hälsade på Albin, hem och åt hamburgare, sov på soffan i 2 h, drog sedan ut Linus återigen på en runda i skogen, sedan körde vi runt en sväng på lite guppiga vägar. När vi sedan kom hem och jag gick på toa så släppte slemproppen. Hoppet kom tillbaka, eftersom att det var så Ludvigs förlossning drog igång. Fast utöver att den släppt så kände jag inte direkt någonting. Vi låg sedan i soffan resten av kvällen, åt chips och dippa, kollade film och bara var. Gick och la mig, kände ingenting. Somnade som en STOCK, vaknade kl 2 och gick upp för att kissa. Då sa det PANG och smärtan i ryggen var i princip okontrollerbar direkt. Jag provade att lägga mig i sängen för att klocka värkarna, men jag kunde inte klocka dom, jag kunde inte ligga still då värkarna i stort sätt bara avlöste varandra, så jag gick in och skulle prova duscha, men väl i duschen så svettades jag bara, alltså jag hade sååå jäkla ont direkt. Smällde upp fönstret, spritt språngande näck hängde jag typ ut i den kalla luften för att kunna svalka mig, men ingenting hjälpte. Jag rusade in till Linus och väckte honom, "vi måste åka in!" Jag ringde förlossningen som självklart frågade hur länge jag haft värkar, och det var nästan lite pinsamt att säga att det bara pågått en halvtimme. Men mitt i samtalet kom en värk och jag fick ge över telefonen till Linus.

 

I ilfart åkte vi in till Helsingborgs lasarett, värkarna var fruktansvärda från start och jag var så RÄDD för att jag inte skulle vara tillräckligt öppen för att de skulle vilja behålla mig. Väl parkerade och skulle hoppa ur bilen så fortsätter värkarna att avlösa varandra. Att gå har aldrig förut känts så jobbigt och vägen in till akutmottagningen aldrig så lång. Direkt när jag hoppade ur bilen fick jag hänga över Linus, då där typiskt nog kommer nattvandrare. Jag antar att de trodde att jag var askalas, för medan jag hänger över Linus är den ene vakten på väg över gatan till oss. Men precis när jag ställer mig rak igen med magen ut i vädret så vänder han på klacken och fortsätter åt andra hållet igen haha!

 

När vi kommit upp på förlossningen så konstateras det att jag är öppen 4 cm, de låter mig ligga i sängen med CTG på i 20 minuter, de vill att jag ska ligga på sidan, då Wilgot inte gillade när jag låg på rygg (bestämd kille!). Allt ser bra ut och värkarna är regelbundna, och jag får äntligen komma upp på pilatesbollen. På denna boll sitter jag sedan ett bra tag, slevar i mig filmjölk med kanel och socker mellan värkarna. Måste sett lite roligt ut! För jag verkligen slevade i mig fort som tusan så fort jag inte hade ont! ;P.

 

Efter en stund på pilatesbollen trycker jag på klockan, jag känner att för varje värk nu så börjar jag själv att trycka på, vilket även personalen kunnat se på värkarna. Antar att de ändrat frekvens =) Jag känner mig fortfarande väldigt lugn och känner mig jäkligt bra på att andas igenom. Jag fick hoppa upp i sängen igen, där de fick vända mig från sida till sida, då Wilgot fortfarande helst ville ha mig på sidan. Mitt vatten hade fortfarande inte gått, och de ville först att det skulle komma spontant, men då Wilgots hjärtljud sjönk till 50 så fick allt hände väldigt snabbt, de tog hål på hinnorna och upptäckte då att lillkillen hade bajsat i vattnet, så de kopplade bort CTG och satte en sändare (?) på hans huvud istället. De kallade också in mer personal som skulle hjälpa till.

 

Jag hade en önskan och det var att inte behöva föda liggandes på sidan, då jag tidigare upplevt detta som en omöjlig sak att göra. Men kl 5.38, 3.5 h efter att jag fått min första värk, födde jag Wilgot, liggandes på sidan och det gick jättebra! Det blev ett otroligt "skönt" tryck, och det kändes lätt. Jag hade önskat att själv få ta emot honom, vilket också var en häftig upplevelse. Att få upp sitt barn i famnen efter timmar av smärta är en helt underbar känsla.
Man kan inte minnas att man alldeles precis hade så fruktansvärt ont, för där ligger man med något av det finaste man sett och något av det allra dyrbaraste du har. NIO månader och man får något så fint! Kroppen är bra fantastisk.

 

Nu är vår lille kille som sagt 2 veckor och 5 dagar gammal. Han växer på riktigt bra, och på senaste BVC besöket var han 57 cm lång och vägde runt 4.6 kg. Amningen går jättebra, på kvällarna vill han gärna ligga och sutta mest hela tiden. Men vad jag läst mig till så är det ganska vanligt. Han sover oförskämt bra om nätterna (peppar, peppar..) och vaknar bara för att äta, om han ens gör det. Melker och Ludvig har tagit emot sin lillebror på det finaste, underbaraste sätt vi någonsin kunnat önska oss. Wilgot är deras lille ögonsten, och de är så måna om honom. Det ska gosas och kelas, pussas och kramas, sjungas och mysas. Wilgot har verkligen haft tur. Även jag & Linus som haft lyckan att få vara föräldrar till dessa 3 helt underbara pojkar ♥