tintinisabella

Idag har jobb stått på agendan. Har börjat varva skola med jobb så smått nu, dels för att varma upp inför sommaren, samt för att i maj månad får man inte alls mycket från studielånet, så ska försöka jobba in lite extra så det inte är helt blankt på kontot i maj.. Men jotack, jag vet att jag lever. Plugga på heltid, jobba extra, ta hand om barnen, laga mat, flyttstäda, göra läxor, plugga till prov, tvätta & städa och någonstans mellan allt det här så är det väl både nyttigt och roligt att få träffa vänner, eller att få ha lite tid med Linus. Samtidigt vill jag bygga naglar på folk, dels för att det är kul och för att folk ber mig om det. Tyvärr blir detta en sak som får bortprioriteras helt fram tills jag är i schack. Eller tills mitt schema är i schack rättare sagt. Om det någonsin blir det. 

Linus är ju ofta iväg på borta jobb,vilket innebär att det väldigt ofta bara är jag och barnen hemma, som i sin tur leder till att jag snabbt kan bli back i skolan med vissa arbeten. Så mitt enda alternativ när Linus väl är hemma är att gräva ner mig i alla sorters kurser jag läser. 
Jag har ikväll lyckats avverka en inlämning i engelska. Nu ligger historiaprovet och väntar. 
Jag känner väl att jag återigen tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet som jämt tror att jag är en superwoman med fler timmar på dygnet än andra. Jag försöker att plocka lika mycket av alla tårtbitar, vilket leder till att min kropp och hjärna inte hinner med i mitt tempo. Denna veckan känner jag att jag bärjar bli uttröttad. Jag tycker att jag sitter ofta med läxor, men ändå känns det som att jag aldrig får något gjort. Allt känns väldig splittrat. 
Men allt ska väl bli bra så fort vi flyttat, och förhoppningsvis ska jag snart lära mig att varva ner. Att njuta av nuet någon gång och inte ständigt vara på väg någonstans här i livet. Jag kan liksom inte bestämma mig för vart jag trivs bäst? När allt är tryggt och säkert, eller när jag utmanar mig själv till saker och ting. Det känns som att jag aldrig riktigt provat att bara vara, jag är oftare på väg någonstans, ett slutmål, allt jag gör vet jag alltid om att det bara är för en kort stund, att det alltid har ett slut efter några månader. Skola, jobb, planera resor, flytt.. you name it.

Jag får liksom alltid för mig att jag ska klara allt själv. Och ja, jag klarar det av den anledningen att jag vet att det snart slutar. Men är det värt det? Som sagt stressar jag röven av mig med plugg, jobb (nyss bestämt mig för att börja jobba dock), ta hand om barnen (vilket egentligen är min undanflykt från allt det jobbiga), packa inför flytt, rensa i trädgård, garderober och alla jäkla vrår vi har i huset, jag tackar ja till allt och alla, jag erbjuder min hjälp till allt och alla, det liksom bara kommer per automatik. Varför ska jag jämt vara så övertrevlig och snäll mot folk som aldrig kan vara det tillbaka? Där hjälpen sitter så långt inne i deras kroppar att de aldrig orkar plocka fram det, där egot är större än empatin. När jag väl säger nej till saker får jag dåligt samvete, erbjuder jag inte min hjälp får jag dåligt samvete, glömmer jag något får jag dåligt samvete, alla inlämningar jag gör till skolan känns aldrig bra, mina krav är så högt uppe och jag försöker jämt vara så himla glad och positiv till allt och alla. Nä, jag ska också börja våga vara mer egoistisk. Faktiskt. Mot de som själva är egoistiska. Börjar man bli mer egoistisk så kanske man får mer tid över till de som ömsesidigt bryr sig om en, som gör lika mycket för en själv som man själv gör för den personen..

 

ett långt och luddigt inlägg.. Kunde helt enkelt inte sluta skriva.